Hufvudstadsbladet 6.7.2012: Innovativ västnyländsk teaterskuta
Hela recensionen hittas på HBL:s sidor här.
Västra Nyland 30.6.2012: Sprakande show och djupt allvar på Raseborg
Hela recensionen hittas på VN:s sidor här.
Yle Västnyland 29.6.2012: Teaterbåten charmade och sjöng
Läs och lyssna här.
Annonsbladet 5.7.2012, Nr.27:
Ta teaterbåten till 1800-talet!
Det finns knappast någon (vuxen) människa sopm inte känner igen tonerna till Ol’ Man River också om man inte råkar veta att den är ut ”Alla musikalers moder”, Show Boat och komponerad av Jerome Kern. När Tommy Haakanaa, pjäsens Joe, sjunger den för spelevinken Felix Thomasson går det rysningar längs ryggraden. Sången går somen av de röda trådarna genom berättelsen.
Finlands största svenska sommarteater, Raseborgs sommarteater håller en musikalisk nivå som gör det möjligt att ta upp krävande sångpjäser. När man vet att musikaler är säkra publikkort är det givet att besökarsiffrorna skjuter i höjden (med Sound of Music 1993 slogs alla rekord: 20 000 åskådare!)
Om man till äventyrs inte tycker att musikaler är den mest attraktiva teatergenren får man revidera sin förhandsuppfattning och ge sig: regissören Bobo Lundéns bearbetning har tillfört så många nya dimensioner till den nog så typiskt amerikanska melodramen. Detta innebär att uppsättningen bör passa precis alla kategorier av publik; envar kan fokusera på det som tilltalar: romantik, spex, sång och musik, koreografi, smart scenografi och fyndiga effekter.
För den som uppfattar referenserna till forna dagars nöjesindustri, pasticherna ochlånen från teater och film, blir föreställningen en mycket skojig upplevelse.
Temat resande teatersällskap med intriger bland personalen känner man igen. I Teaterbåten utspelar sig dramat i slutet av 1800-talet i sydstaterna, på en hjulångare på Mississippi-floden och i (ett rentav depriverat) Chikago. Teaterbåten tar i land i småsamhällen såsom pjäsens Natchez, där man lockar den lantliga publiken till sin föreställning. Somliga åskådare har aldrig upplevat teater och bär sig åt som Cowboyarna första gången de såg ”lefvande bilder” (trodde det var på riktigt och rusade upp för att delta!)
Wannabe-primadonnor har det alltid funnits. Cassandra Lindholms Ellie är en härlig representant för den sorten. Bravuren är ändå chaplin-pastischen på den tvivelaktiga gay-klubben Trocadero i Chikago!
Teaterbåten saknar inte tragiska ingredienser på riktigt: rasproblematiken i sydstaterna hade apartheiddrag långt in på 1900-talet, men den tid det gäller i teaterbåten är Tom Sawyers. Och spelberoende människor som ”hjälten” Gaylord Ravenal, Leif Wadenström, har i alla tider varit katastrofer för sina närstående.
Man får nypa sig i armen för att påminna sig om att det faktiskt är fråga om amatörteater. När det gäller alla de stamskådisar som genom åren har presterat fina tolkningar på Raseborgsscenen förvånar inget. Men med vilka trollkonster lyckas regissör och ensemble öva in precis varje småunge och statist så att allas scennärvaro är lika intensiv från början till slut?
Castingen har lyckats fint. Självklart gestaltar Annika Cleo Hultman Julie La Vernes gripande roll med bravur och Julia Högnabba den unga Magnolia utan att hon blir melodramatisk. Av alla träffande tolkningar vill jag dessutom nämna Jennifer Karlssons vansinnigt festliga Miller – med drag av den arme assistenten i Monroefilmen Some Llike it hot!
Den andra musikaliska röda tråden i Teaterbåten utgörs av ett nästan lika välkänt örhänge som Ol’ Man River: Can’t Help Lovin’ That Man of Mine. Missisippifloden flyter förbi utan att bry sig om människornas sorger och kvinnorna fortsätter att älska sina män även om dessa visar sig vara odågor!
Lägg så till en utmärkt orkester, ”The Missihippies” inne i saloonen (kapellmästare Kristoffer Holmberg), Tytti Kronqvists häftiga och välinövade koreografi och Anna Idmans dräkter med alla sina blinkningar åt olika underhållningshistoriska riktningar! På Raseborg har man också blivit bortskämd med scenografier man inte skulle tro är möjliga på en utescen. Petri Horttana bryter inte de traditionerna.
Ingrid Sandman
Ilmoituslehti 5.7.2012, Nr 27:
Teatterilaivalla aikamatkalle
Tuskin maastamme löytyy ainuttakaan (aikuista) ihmistä, joka ei tunnistaisi ”Ol’ Man River”:in sävelet huolimatta sattuuko tietämään, että sävellys on peräisin eräästä vanhimmista musikaaleista, ”Show Boat:”ista ja Jerome Kernin säveltämä. Kun Tommy Haakana, näytelmän Joe, laulaa sen Felix Thomassonin veitikalle, kylmät väreet käyvät yleisön selkäpiitä pitkin. Ol’ Man River käy punaisena lankana läpi Rasebogs Sommarteaterin ”Teaterbåten”-musikaalin.
Suurimman suomenruotsalaisen kesäteatterimme musiikillinen taso mahdollistaa vaativiakin laulunäytelmiä. Tietäen, että musikaalit ovat vuorenvarmoja yleisömenestyksiä, voimme jo nyt ennustaa, että kesän kävijämäärät nousevat pilviin. (Teatterin vuonna 1993 esittämä ”The Sound Of Music” houkutteli 20 000 katsojaa.)
Siihen kastiin kuuluva katsoja, jolle musikaaligenre ei kuulu kaikkein mieluisimpiin, joutuu antautumaan ja korjaamaan ennakkoluulonsa: ohjaaja Bobo Lundénin muokkaama alkujaan niin amerikkalainen melodraama on saanut paljon uusia ulottuvuuksia. Näin esitys varmasti puhuttelee hyvin erilaisia yleisöjä. Jokainen löytää itseään kiinnostavaa: romantiikkaa, hulluttelua, laulua ja soitinmusiikkia, mukaansatempaavaa koreografiaa, kekseliäitä lavastuksia ja tehosteita.
Viittauksia entisaikojen viihdeteollisuuteen löytyy kosolti. Esityksessä on paljon teatteri- ja elokuvataiteesta tunnistettavaa; kannattaa olla tarkkana.
Kiertueteatteri ihmisten välisine jännityksineen on tuttu ja kiitollinen teema. Teatterilaivan tapahtumat asettuvat USA:n etelävaltioihin 1800-luvun lopussa. Missisippillä reissaava ja pikkukaupungeissa matkan varrella esiintyvä seurue houkuttelee sivistymättömiä asukkaita katsomaan surkeita draamatekeleitä. Jotkut katsojista eivät ole koskaan nähneet teatteria ja reagoivat samalla tavalla, kuin cowboyt ensi kertaa ”eläviä kuvia”nähdessään: he ryntäävät sankarittaren avuksi!
Wannabe-julkkiksia on aina ollut olemassa. Cassandra Lindholmin Ellie on lajin tyypillinen edustaja, jossa aimo annos marilyn monroemaisuutta. Hänen Chikagon siveettömässä Trocaderossa esittämänsä Chaplin-pastišši jää myös mieleen.
Teatterilaivasta ei myöskään puutu aitoa tragiikkaa: etelävaltioitten rotuerotteluhan jatkui pitkään 1900-luvun keskivaiheille. Näytelmän aika on kuitenkin Tom Sawyerin . Peliriippuvuus puolestaan on meidänkin aikamme tuhoisa tauti ja Leif Wadenströmin, näytelmän ”sankarin”, Gaylord Ravenalin tapaiset ihmiset ovat aina tuhonneet läheistensä elämän.
Katsoja unohtaa, että raaseporilaiset näyttelijät ovat harrastelijoita. Tietenkin osaamme jo odottaa moitteettomia tulkintoja useina kesinä Raaseporin näyttämöllä esiintyneiltä konkareilta. Mutta mitä taikatemppuja ohjaaja ja ensemble on käyttänyt lasten ja nuorten kohdalla? Hetkeäkään kenenkään ote ei herpaannu; kaikkien läsnäolo on kouriintuntuvaa!
Roolitus on myös onnistunut. Annika Cleo Hultman esittää vakuuttavasti Julie La Vernen koskettavan osan, ja näytelmän toisen kuuluisan laulun ”Can’t Help Loving That Man Of Mine”, joka kiteyttää näytelmän pääjuonen. Nuoren Magnolian roolista Julia Högnabba selviää ilman melodraamaa. Kaikista hyvistä suorituksista haluaisin myös nostaa esille Jennifer Karlssonin hullunhauskan Millerin. Hän tuo mieleen Some Like It Hot –klassikkoelokuvan avustajaparan!