Tack för en superfin föreställning i onsdag trots regenet! Mio har blivit en (snart) 5-årings nya idol! "Mio var bäst!" (och så fick hon ju även träffa Mio efteråt ^_^), men spejarna var hon lite rädd för! 7-åringen meddelade att allt var superbra, men att striden mellan Riddar Kato och Mio var bäst (men antydde även att i Sejtes skatt (där han medverkar som barnskådespelare i sommar) så har de riktiga svärd... ^_^)! Tack för en stämningsfull och proffsigt utförd föreställning!
Har besökt Landet i Fjärran och upplevt Gröna ängars ö, Morgonljusets bro, Dunkla skogen och andra magiska ställen.Mio, min Mio var en intressant teaterupplevelse i soliga Raseborg! Rekommenderas!
Fantastiskt! De som inte gillar har tappat förmågan att förtrollas, sin fantasi och kanske livslust. Jag är så glad att ni har gjort så fin konst som jag får ta del av! Tack!
Om int du ännu har besökt Raseborgs Sommarteater, sluta tveka!! Ta kalendern NU, och kolla vilken föreställning passar dej. Pricka sedan in "Mio, min Mio" där och boka biljett. Annars händer det lätt att du missar den här pjäsen, som för övrigt rekommenderas varmt även för oss unga vuxna!
Var med barnen och tittade på " Mio min Mio" ikväll. Fråga av min yngsta om hon tyckte det var spännande och skrämmande under vissa scener..." Bläää han blev ju inte ens stucken av svärdet på riktigt (grymme Kato alltså) utan han stack ju honom bara under armen!! Fusk...!
Raseborgs Sommarteater helt fantastiskt! Astrid Lindgrens Mio Min Mio. Ännu tio föreställningar. Go for it!
Var på Mio min Mio i Raseborg och är helt tagen, euforisk! Den är jättefin, gå och se den!!
Hej,
Var bland publiken igår och var imponerad, inte bara av hur speciellt de unga gjorde sina roller men också av regin, koreografin och kostymeringen. Det var en fin produktion där man kände att de som var på scenen också trivdes.

Som sagt till hela gruppen min eloge (jag har sett teater av olika slag under många år i London och off-off-Broaway teater i NYC) och Mio min Mio står sej väl i jämförelse.

Tack för en upplyftande föreställning - välskriven och välspelad, och framför allt fantastiskt kreativt iscensatt med alla lysande lösningar på den nya, fräscha scenen! Det här är teater som allra bäst - tillräckligt stiliserad för att ge svängrum för åskådarens egen fantasi. Önskar er alla ett gott och framgångsrikt spelår, hoppas riktigt många hittar den här pärlan!

Har en mycket god ide
far till Raseborg o se
Mio min Mio spelas där
kultur på hög nivå det är!!!!!

Tack för ikväll!Där satt jag och kämpa mot tårarna. Rörd o tacksam.
Hälsningar från ett vackert Raseborg och Mio min Mio, som var helt superbra! Rekommenderar varmt! :-)

Jag tyckte om den! Speciellt berättarna som var många och med på scenen nästan hela tiden i olika konstellationer. Och allt som är av Astrid Lindgren är ju bara så mysigt. 4 av 5 toasts.

Från bloggen http://benitamirjam.wordpress.com/ 

Ni har gjort det igen - det var en helt fantastisk föreställning ni bjöd på idag :) Ni är såå duktiga allihopa ...
Tack för en väldigt njutbar Mio! Visuellt stark. Välvald och -spelad musik. Berättarkören var ett genialt drag och förverkligandet lysande. Överlag fint nytänkande.
Tack för en underbar föreställning igår! Vi var alla djupt imponerade, jag tyckte att ni hade gjort så fina scenografiska lösningar, duktiga skådespelar insatser, fantastisk musik och sen tyckte jag att ni hade fångat den där lite hemska, spännande stämningen som råder i boken. 10p!
Underbar föreställning, gick inte att hålla känslorna i styr. Vilka starka prestationer på scen! Bra jobbat!

Birgitta Ulfssons brev till Bobo Lundén

Lågören 3.7 2013

Hej Bobo Lundén,

Tack igen! Vi ville, vi borde, vi skulle (Iwar Wiklander och jag) vänta ut tacktalen och hyllningarna efter Mio min Mio-premiären men Skåldöfärjans sparsamma natt-tabell och en lång båtresa ut till ytterskärens mörker gjorde att vi fick smita ut utan att tacka.

Så att.

En sjujäkla fin produktion, den finaste vi sett där. Ditt handtag med texten, med bilderna, med människorna – med poesin, sorgen och humorn är så befriande vackert. (Hufvudstadsbladets SNÅLA recension berättar mera om skribentens begränsning! VN var bättre).

Sedan 46, 1946 – ha! har jag vistats här om somrarna, i fåordig men varm kommunikation med ortsbefolkning, huggormar och strandskator. Första gången besökte jag en Raseborg-föreställning (fiskaren på Busö tog sin träbåt och styrde oss upp i kanalen, förtöjde vid bron) som 15-åring. Kanalen är grundare nu, men dina regier djupare.

Tack för det äkta tonfallet, för varsam personinstruktion och för konstnärligt allvar. Töntigt skämtlynne tränger ut HUMORN i dagens mediaspektakel, därför skall du ha stort tack. Mod är nödvändigt, motkraft viktigt. Humor är livsuppehållande, inte alls motsatsen till allvar (som många tycks tro)

Nej, det är en medsats!

Hälsa skådespelarna från Birgitta (Ulfsson) och Iwar (Wiklander)

Tapio "Tapsa" Laasonen

 

Det jag slogs av mest var den hisnande fysiska närvaron, intensiteten som aldrig tilläts släppa. Man kände hur Bobo drivit ensemblen att överträffa sig själv i varje ögonblick, i varje rörelse, tillochmed i de få pauserna skådespelarna hade på scenen. Också vilan, en stunds stillasittande, var närvarande, hade nerv.

Och vissa ögonblick gladde speciellt mycket, kanske mest för att intensiteten inte heller var statisk, utan skiftade nyans, inriktning. Jag tänker då närmast på Danis utspel. Han kom - sin ålder till trots - in med samma intensitet som de unga, och lyckades ändå sticka ut, profilera sig på ett helt unikt sätt, med en alldeles egen puls. Och det som speciellt gladde mig med Danis prestation var hans underbara diktion, hans förmåga att bibehålla intensiteten och ändå hålla sin replikering distinkt och rofylld. Där som endel av de yngre skådespelarna kunde förivra sig i dialog så att repliker emellanåt blev svårtydda, lyckades Dani frambringa texten med rofylld fyllighet, utan att släppa av på nerven det minsta. Med laddning, men utan brådska. Jag kan bara böja mitt huvud i vördnad.

Och jag tänker på Hästen. Att ensemblen lyckas hålla samman ett så livskraftigt väsen så att man faktiskt börjar uppleva det som En Häst, det är en prestation som gav varma rysningar. Här gällde så mycket mer än att bara andas som en eller att röra sig enligt nånting på förhand koreograferat. Lyhördheten inom gruppen var på en nivå jag inte tidigare upplevt på teater.

Och jag tänker på kampscenen mellan Gusi och Julia. Genom åren har man blivit rätt så blasé inför svärdslek på scen. Tekniken är alltid densamma och förutsägbar, och varje svärdskamp är den andra lik. Man vill förstås inte skada sin motspelare, men aktsamheten om den andra tenderar att överskugga allt som kunde tänkas vara spännande i scenen. Så inte här. Gusi och Julia kastade sig in i striden med en frenesi och med en styrka som tog publiken helt på sängen. För en gångs skull berörde kampen; man var på riktigt orolig för deras hälsa, och för en gångs skull kändes det som en riktig strid, istället för Uppe - Uppe - Nere - Nere - Sväng - Positionsbyte. När Gusi slog, upplevde man överraskningen hos Julia, och man trodde att hon skulle gå sönder. Och när Julia slog, kände man vreden i slaget ända till de bakersta bänkraderna. Den känslan av oförutsägbarhet och befrielse från koreografi som de lyckades förmedla i scenen kan bara vara ett resultat av ett enormt arbete.

Och jag tänker på Jenkers Sorgfågel. Hennes uppenbarelse var det första som gav en antydan om att dethär skulle bli en upplevelse utöver det vanliga. Själva varelsens yttre skepnad var så underbart fungerande att både kostym och skådespelare försvann, och istället fanns där ett väsen med ett eget helgjutet liv. Det var inte en skådis med artikulerade vingar, det VAR ett mytiskt väsen med egen andning, egen puls, med ett eget förflutet och egen motivation. När sedan fågen öppnade sin näbb och började sjunga, borde jag inte ha kunnat bli överraskad, jag borde ju för tusan veta att hon är bra. Men hon lyckades ge fågeln en röst som slutgiltigt bekräftade att denhär varelsen kom från en annan tid, en annan verklighet. Den Marshallförstärkaren gick upp till 11 på riktigt, och ändå med full koll på soundet! Igen böjer jag mitt huvud, för vördnaden är stor.

Och sedan, som en helhet, var föreställningen som en enda enorm godispåse som aldrig tar slut. Personliga triumfer för skådespelarna avlöste varann i en aldrig sinande ström av överraskningar för publiken att njuta av. Och det bästa av allt, allting pekade åt samma håll, bidrog till att berätta samma historia. Jag såg det ofattbara arbete som ligger bakom dethär slutresultatet, men största delen av tiden fick ni mig att glömma bort det och bara njuta av den historia ni berättade. Och det, mina vänner, det händer inte ofta.

Så jo, denhär tänker jag se fler gånger.

Jens Berg (chefredaktör på Hufvudstadsbladet)

 

Hej Bobo,

Via mitt jobb vet jag hur sällan man får respons när något har varit bra. Som du säkert också har upplevt brukar responsen vara desto livligare om något har varit mindre bra.

Jag och min familj (fru och tre barn i skolåldern) var på Mio i går och det var en verklig pärla!
Geniala scenlösningar, flyt i berättelsen, tät dramaturgi och framför allt en pjäs kryddad med fräscha överraskningar. Alla fem njöt.

Så jag vill tacka dig och hela gänget för en av sommarens höjdpunkter. Lycka till med de sista föreställningarna och jag önskar mod inför 2014. Ni kan räkna med att åtminstone vi fem kommer igen nästa sommar.

Jens Berg