Kort historik av Jan Lindroos med anledning av Raseborgs Festspels 30-årsjubileum 1996.

Folkfesterna och folksjälen

Den första stora västnyländska folkfesten ordnades vid Raseborgs slottsruin redan den 10 augusti 1882, och det är nog under denna och senare bygdefester, sångfester och sommarfester på slottsängen som de första fröna såddes till årligen återkommande evenemang i och invid ruinen. Här kan man med fog påstå att borgen själv har stått för en stor del av näringen; var och en som har besökt borgen har själv kunnat uppleva den fascinerande tidlöshet som hela platsen omges av, som om gråstensmurarna skulle ruva på en stor förborgad hemlighet. Romantiskt uttryckt kunde man säga att Raseborg är en av finlandssvenskhetens heliga platser, en plats som är djupt och förevigt förankrad i den finlandssvenska folksjälen, om det finns någon sådan. Mången annan än Ior Bock (för övrigt med hemortsrätt i trakten) har fått föda för sin fantasi här.

Folkfesterna som inititerades av unga nyländska akademiker dog ut så småningom, men åtminstone hos en av dem, sedermera professorn och författaren Jonatan Reuter, hade Raseborg satt både känsla och tanke i dallring. Det berättas att han vid den allra första folkfesten blev inföst i borgruinen av studentbrodern Ernst Lagus, med tillsägelsen att han inte får komma ut igen innan han har skrivit en festdikt. Jonatan Reuter fungerade sedan som så gott återkommande festdiktare vid snart sagt alla västnyländska sångfester från 1891 på Ramsholmen i Ekenäs fram till 1930-talets början. När exakt han åstadkom sin folkopera Konung Karl Knutsson Bonde på Raseborg är oklart , men i mitten av 1940-talet dedicerade han denna då aldrig uppförda pjäs till Västnyländska Ungdomsringen. Till saken hör att Jonatan Reuter var hedersmedlem i Ringen, under vilken sång- och musikverksamheten då fortfarande sorterade. Nära ögat var det dock att pjäsen aldrig ens hade kommit så här långt, för endast ett exemplar av texten fanns då längre i behåll, bevarat för eftervärlden tack vare en annan betydande västnyländsk kulturgestalt, dr John Gardberg i Karis (ordf. i VNUR 1932-47).

Teaterboom på Ramsholmen

Efter krigsslutet återvände tusentals västnylänningar från fronten till sina hembyar. Många av dem hade tillbringat alla sina bästa ungdomsår vid fronten, och de brann av iver att få sätta igång med mer förnöjsam verksamhet när de återvände. Under åren efter krigssluten upplever teaterverksamheten i de västnyländska ungdoms- och hembygdsföreningarna ett aldrig tidigare skådat uppsving, och den finlandssvenska sångfesten i Ekenäs, för vars praktiska genomförande Västnyländska Ungdomsringen hade ansvar, samlade över 4.500 sångare! På samma våg red de entusiaster med Rainer Holmberg i spetsen som från 1945 ordnade västnyländska ungdomsdagar, vilka bl.a. ledde till en västnyländsk samling med över tusen deltagare vid Raseborg 1947, och en ungdomsstämma på Ramsholmen i Ekenäs samma sommar. Här var den ursprungliga avsikten att uppföra Reuters pjäs, men krafterna räckte inte till och istället framfördes Värmlänningarna med amatörkrafter den 13 juli 1947. Samtidigt återuppväcktes friluftsteatern på Ramsholmen, som hade legat nere sedan 1921.

Sin verkliga glansperiod upplevde Ramsholmens friluftsteater sedan i några år framöver, då den oerhört initiativrike journalisten och underhållaren Allan Schulman höll i tyglarna. Med inspiration från ett krigstida gästspel i Helsingfors satte han 1949 upp Rune Lindströms Ett spel om en väg som till himla bär, och spelade själv med övertygelse huvudrollen som Kung Salomo, Lejonet av Juda. Detta skådespel innebar en helt ny inbrytning för teatern i bygden, tidigare hade det varit så gott som uteslutande folklustspel som hade uppförts av de västnyländska teateramatörerna. Så småningom kom det också operetter på repertoaren, och Ramsholmens friluftsteater utvecklades för en tid i riktning mot en professionell scen - 1952 visades t.ex. Moliéres Äktenskapsskolan med enbart skådespelare från Svenska Teatern i rollerna och Erik Gustafsson som regissör.

En parentes om Allan Schulman: han lämnade Ekenäs redan 1950, efter att bl.a. ha varit med om att tända den finlandssvenska luciatraditionen på tidningen Västra Nyland. Han hann även i några år fungera som ordförande i teaterkretsen inom Västnyländska Ungdomsringen, och i den egenskapen regissera Thornton Wilders Vår lilla stad, som gjord för Ekenäs. Snart följde en lång och händelserik radio- och TV-karriär i Sverige - han var med om att starta och producera långkörare som Frukostklubben, Hylands hörna, Kvitt eller dubbelt, och blev sedan på 1970-talet själv programvärd för Sveriges magasin. Sommartid sökte han sig gärna till Värmland, och blev där drivande kraft i ett monumentalt bygdespel, Älvdalsssagan, där han själv spelade finnen Kullervo. Älvdalssagan har sedan 1970 uppförts på Kärnåsen nära Karlstad. Även annanstans i Sverige har Allan Schulman lämnat bygdespel efter sig, och vid ett nostalgiskt återbesök på Ramsholmen 1987 nämnde han sin avsikt att på nytt iscensätta Himlaspelet i Värmland. I sina memoarer nämner denna synnerligen fantasirike person ingenting om ruinspel vid Raseborg, men det skulle förvåna mig om han under sina ekenäsår inte hade haft några tankar åt det hållet också...

Tankar om ruinspel

De tankarna fanns åtminstone på annat håll i landsändan, kanske närda av framgångarna för friluftsteatern på Ramsholmen. Vid numera avsomnade Pojoviks ungdomsförenings sommarfest 1949 efterlyste t.ex. festtalaren Irina Matvejew "ruinspel" vid Raseborg. Teaterstycken torde sporadiskt ha framförts vid borgen eller på slottsängen redan på 1920- och 30-talet, bl.a. tablån Raseborgs Ros, och med säkerhet den 3 juli 1954 då Raseborgs friluftsteater gästspelade med en föreställning av Synges Hjälten på den gröna ön. Men till något mera konkret eller bestående ledde detta inte, för det var tiden ännu inte mogen.

1959 inträffade två från varandra fristående händelser, som på varsitt sätt beredde marken för festspelen på Raseborg. Dels firade Pojo kommun sina 400 år, dels startade de västnyländska teatertågen.

Pojo jubilerade bl.a. med en historisk kavalkad, specialskriven och regisserad av Nanny Westerlund. För genomförandet på Gumnäs festplats behövdes en stor skara amatörskådespelare, också längre ifrån än från Pojo. Aktivt med var givetvis läraren Nils Malmberg, som några år tidigare hade blivit invald i VNUR:s styrelse.

Teatertågen var ingåbon och fotografen Bjarne Lönegrens idé. Redan tidigare hade teaterkretsen ordnat bussresor till Svenska Teatern i Helsingfors, men tack vare Lönegrens driftighet förvandlades teatertågen snabbt till en stor och väl genomförd affärsrörelse - givetvis med den vällovliga avsikten att låta den breda allmänheten komma i kontakt med god teater. Den första resan ordnades 6 maj 1959, och teatertågen blev snabbt oerhört populära. Rekordet noterades den 16 december 1961, då elva fulla tågvagnar med sammanlagt 750 teatersugna västnylänningar - av dem många skolelever - slussades iväg till Skillnaden för att häpna åt My Fair Lady. 1965, när verksamheten avslutades, räknade man med att sammanlagt över 15.000 västnylänningar hade åkt med Ringens teatertåg till Helsingfors, och någon gång också till Åbo.

Bjarne Lönegren valdes till ordförande i Västnyländska Ungdomsringen 1957, och Nisse Malmberg till vice året därpå. Tillsammans bildade de ett dynamiskt ledarpar för Ringen. De drog inte alltid jämnt, men ur dragkampen föddes många goda idéer, framför allt den om ruinspel vid Raseborg.

I sin 50-årshistorik över Västnyländska Ungdomsringen 1917-1967 konstaterar fil. dr Henrik Cederlöf att Nils Malmberg vid årsmötet i Tenala den 26 april 1964 föreslog att styrelsen skulle undersöka möjligheterna att åstadkomma ett "ruinspel" vid Raseborg, och att "tanken omedelbart möttes av nyfikenhet och entusiasm". Styrelsen fick omgående fullmakter, och från den stunden utbröt ett slags Raseborgsfeber inom Ringen.

Inspiration från många håll

I historikens ljus framstår Nisse Malmbergs ord som förlösande, men så enkel är verkligheten knappast. Dels hade hela tanken om en västnyländsk storsatsning för amatörskådespelare ju legat i luften redan i åtskilliga år, dels höll idén om bygdespel sommartid just då på att slå rot lite varstans i Svenskfinland. I Närpes i Sydösterbotten sparkade Ralf Långbacka i gång sommarteatern med buller och bång just 1964, och redan några år tidigare hade man börjat med sommarteater vid Lurens hembygdsgård i Östnyland. Båda dessa utgjorde säkerligen sporrande exempel. Dessutom låter historieskrivaren Cederlöf (själv ordförande för VNUR 1950-53) i sin anspråkslöshet bli att berätta att han själv, under ett besök på Gotland, blivit oerhört begeistrad av ruinspelen i Visby, och livfullt beskrivit denna sin upplevelse för Nils Malmberg.

Nils Malmberg blir ordförande för festspelskommittén, som i praktiken skötte alla förberedelser för "ruinspelen", och 1965 övertar han också ordförandeposten i Ringen, som han behåller till 1976. Bjarne Lönegren förpassas oförtjänt till kulisserna, men det är ändå han som ska ha äran av att stå för den första kontakten till ytterligare en central gestalt för Raseborgs Festspels uppkomst, skådespelaren och regissören Börje Lampenius vid Svenska Teatern i Helsingfors. Så här i efterskott är det lätt att konstatera, att utan Börje Lampenius hade det blivit platt fall för ruinspelen.

Lampenius kontaktades av Lönegren redan på vintern 1963, alltså ett år innan det ovan beskrivna årsmötet, för att ge sin syn på möjligheterna att uppföra Jonatan Reuters pjäs vid Raseborg - för det var fortfarande krönikespelet om Karl Knutsson Bonde som var alltings utgångspunkt. Lampenius svar kan inte ha varit särskilt uppmuntrande; han framhöll att pjäsen var föråldrad och ospelbar i sitt nuvarande skick och att han inte trodde att det skulle lyckas med att framföra ett traditionellt teaterstycke utomhus vid Raseborg, varför han avrådde från hela idén.

Men Lampenius hade något bättre i bakfickan. Vid ett besök i Paris i mitten av 1950-talet hade han fått ta del av ett passionsdrama som framfördes mitt inne i miljonstaden, på den ärevördiga katedralen Notre Dames trappor. Hans tanke var att "om man kan uppträda med massor av kreatur och soldater vid självaste Notre Dame, så nog måste man väl kunna göra det vid Raseborg också".

Storhetsvansinne och succé

När Lampenius efter årsmötet 1964 kontaktades på nytt var han därför mer medgörlig, men ställde som konstnärliga krav på produktionen att man skulle få med tiotals hästar, kor, grisar och höns - samt statister i massor. Han ansåg också att pjäsen måste omarbetas, det ålderdomliga språket måste skrivas om och professionella skådespelare måste anlitas för de bärande rollerna.

Lampenius svar borde kanske ha fått festspelskommittén att backa ur hela projektet, men när målet nu äntligen hade konkretiserats satte man i stället alla klutar till för att genomföra det ambitiösa, för att inte säga smått storhetsvansinniga äventyret. I rask takt kopplades hela den västnyländska ungdomsrörelsen in för att stå arrangörskommittén bi. Finansiering ordnades, om inte annat så med kortfristig kredit - en tradition på gott och ont som har fortsatt till dessa dagar. Börje Lampenius kontrakterades som regissör, Kai Brunila för att bearbeta texten och Pentti Lasanen för att komponera musiken. För huvudrollerna vidtalades Rolf Asklund (från Sverige) som Karl Knutsson och Toni Regnér som Kristina, samt ytterligare tre professionella skådespelare, Ingegärd Käll (Sverige), Håkan Pörtfors och Mary Paischeff. Inte mindre än ett sextiotal amatörskådespelare behövdes för de övriga rollerna, och ytterligare ett femtiotal beväringar samt hästar från Nylands Brigad för att stridsscenerna skulle bli effektfulla.

Hur mycket det hela ännu skulle svälla kunde nog Västnyländska Ungdomsringens styrelse inte ana sig till, trots att den 1965 gjorde upp en optimistisk budget som balanserade på 35.000 mk och 5.000 åskådare. Man hade i alla fall den goda smaken att ändra den illavarslande rubriken ruinspel till festspel och att ge skådespelet en mer slående titel än den ursprungliga.

Efter två års intensiva förberedelser hade Kungen och Kristina premiär den 30 juli 1966, och den gavs elva gånger fram till den 21 augusti, för sammanlagt ca 15.000 åskådare! En enorm publiksuccé, och Festspelen på Raseborg blev med ett slag ett begrepp, den klart största sommarteatern i Svenskfinland. Alla ekonomiska kalkyler sprack givetvis, kostnaderna rusade i höjden, men tack vare publiktillströmningen lyckades arrangörerna klara sig ekonomiskt helskinnade genom det stora vågspel som festspelen innebar - och har fortsatt att innebära för Västnyländska Ungdomsringen.

Succéer och fiaskon

Under trettio år ryms det förstås mängder av succéer, och även ett och annat fiasko. Som mest har sommarteatern samlat 20.000 åskådare på en säsong, som minst bara 3.000. Alla tiders (?) publikrekord slogs 1993 med The Sound of Music, och från det året kommer också publikrekordet för en föreställning, 1.650 personer (läktaren har normalt 1.200 sittplatser). Emil i Lönneberga (19.000 1995) och Smugglarkungen (16.500 1985) kommer givetvis inte långt efter. Alla dessa tre pjäser regisserades av Sven Sid, som har blivit något av en husregissör på Raseborg, med inte mindre än ett dussin regiarbeten sedan debuten med Sockenskomakarna 1974. Sid, sedan 1980-talet bosatt i Ingå, har gjort en jätteinsats för att höja teaterkunnandet i regionen. Vid sidan av sitt huvudjobb på Svenska Teatern och alla Raseborgsproduktioner har han regisserat tiotals amatöruppsättningar runtomkring i landsändan, från Hangö och Ekenäs till Ingå och Sjundeå.

De värsta bottennappen, men inte nödvändigtvis de sämsta produktionerna, är reprisen av Maries soldat (3.000 1980), Kungens män (4.000 1992) och Bakom gallrarna (5.000 1978).

Kvalitet skall givetvis inte mätas i kvantitet, men visst talar publiksiffrorna sitt tydliga språk om hur teaterstyckena har gått hem hos den breda allmänheten. Och trots att man inom sommarteatern har myntat begreppet "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", kan man inte bortse från att vädret har stor inverkan på publiktillströmningen. En regnig sommar kan förstöra en god pjäs, men en solig sommar räddar inte en svag pjäs. I det avseendet har Raseborg i alla fall haft tur. På alla säsonger har det bara två gånger hänt att man varit tvungen att avbryta en föreställning på grund av störtregn. Första gången hände det 1967, följande gång 1980, och efter det senare spelades - enligt minnesgoda funktionärer - hela 52 föreställningar i följd utan en regndroppe! Nära ögat var det också under Stormskärs Maja 1994, premiärdagen vräkte regnet ner från arla morgon ända till en halv timme före premiär, och mitt under en av de följande föreställningarna slog blixten med ett effektfullt och öronbedövande brak ner bakom scenen. Skådespelaren på scenen blinkade knappt på ögat, utan framförde iskallt sin replik: "Det dånar och brakar i skären..."

Just Stormskärs Maja (regi Sven Sid) kan räknas till de stora konstnärliga framgångarna, inte minst för att det var på Raseborg och inte på Åland som Anni Blomqvists folkkära epos om det hårda skärgårdslivet för första gången framfördes på en svensk scen. Till de obestridliga konstnärliga framgångar hör åtminstone Under torparsolen (1973, regi Jarl Lindblad), Maries soldat (1979, regi Nanny Westerlund), Smugglarkungen (1985, regi Sven Sid), Spelman på taket (1987, regi Seppo Kolehmainen), Sanningens ljus (1989, regi Sture Ekholm) och Äppelkriget (1991, regi Margit Lindeman), samt Emil i Lönneberga (1995) och Ungdomskällan (1996, regi Sven Sid).

Såväl vädret som slutproduktens kvalitetet kan förstås variera, men ambitionsnivån har alltid varit hög. Om det vittnar inte minst antalet beställningsverk. Av 25 framförda teaterstycken har inte mindre än tio skrivits uttryckligen för Raseborg, och i flera andra fall har det varit fråga om bearbetningar speciellt för Raseborg eller uruppföranden på svenska i Finland. Bland de anlitade författarna märks namn som Walentin Chorell (Kvinnorna på Raseborg ), Lars Huldén (Förräderiet, Under torparsolen), Rolf Söderling (Landsfader 35, Bakom gallrarna), samt Berndt Zilliacus (Kungens män).

Också bland kompositörer återfinns en hel del kända och erkända namn: Kaj Chydenius (Förräderiet, Kvinnorna på Raseborg), Toni Edelmann (Under torparsolen), Henrik Otto Donner (Landsfader 35) och Markus Fagerudd (Sanningens ljus), samt Raseborgs mångårige kapellmästare Roland Näse (Kungens män, Ronja Rövardotter).

Lars Huldéns Förräderiet (1971) och Under torparsolen (1973) har utgetts i bokform under rubriken Två Raseborgsspel (ETA 1975). Den första skivinspelningen av Raseborgsmelodier gjordes 1986, på LP-skivan Det är få kvällar som showkvällar presenteras ett urval melodier från Raseborgspjäser 1982-1985, ur bl.a. Smugglarkungen och Annie Mästerskytten. Här finns också en inspelning av Raseborgsvalsen, som Ivar Rosenblad skrev och Sven Sid tonsatte sommaren 1981, och som sedan dess varit en sorts signatur för skådespelargänget. Fortsättning följde 1994, då den första inspelningen på svenska av hela The Sound of Music gjordes, skivan utgjorde samtidigt start för Rundradions projekt att åstadkomma egen svenskspråkig CD-produktion. I egen regi spelade VNUR följande år in en CD-skiva med sångerna från Jussi Helminens och Matti Puurtinens Stormskärs Maja i svensk tolkning av Jan Lindroos - givetvis är det första gången denna nya sångskatt presenteras på svenska.

The show must go on

Många oförglömliga minnen finns från de trettio åren, men det oöverträffade exemplet på att the show must go on härstammar från den "eldfängda" uppsättningen av The Sound of Music. Aldrig har väl en produktion drabbats av så stora motgångar, och ändat i sådan triumf.

Endast 60 timmar före premiär, på morgonnatten den 21 juni 1993 kom elden av hittills okänd anledning lös i dekoren på teaterscenen. På några minuter hade scenografen Benita Falcks stiliga österrikiska adelsslott brunnit ner. Orkesterns hus med alla instrument förstördes likaså, endast en del av nunneklostret klarade sig. Med fara för sina egna liv lyckades ändå de två ortsbor som kom först till platsen rädda scendräkterna ur en brinnande barack. Tidigt den morgonen var hela Ringens styrelse med mångårige ordföranden Holger Wickström i spetsen färdig att uppskjuta premiären med flera veckor, men regissören Sven Sid bestämde mitt i förödelsen att premiären skulle hållas på utsatt tid, om två dagar.

Och undret skedde; från hela landsändan, och också ända från Lovisa och Lurens sommarteater strömmade frivilliga händer till för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Tidvis var över femtio frivilliga på plats, förutom ensemblen. I ösregn röjdes scenen från sot och aska, och en ny dekor byggdes upp både dag och natt på rekordkort tid. Någon tid för genrep blev det aldrig, men premiären hölls som planerat den 23 juni kl. 19.00 och succén var given.

Det är förstås snarare regel än undantag att mycket av arbetet på en sommarteater görs på talko, t.ex. sköter Ringens drygt trettio medlemsföreningar solidariskt om att det finns tillräckligt med ordningsmän, parkeringsvakter och bufféförsäljare till varje föreställning. Men i katastrofens ögonblick var hjälpviljan total, spontan och fördomsfri.

Själva föreställningen gav tack vare den delvis nerbrunna dekoren en extra verklig påminnelse om destruktiva krafters verk, samtidigt som genomförandet hela tiden lyste av den samhörighet som bara kan komma av att gemensamt övervinna till synes omöjliga motgångar. Föreställningen blev naturligtvis inte mindre minnesvärd av att huvudrollen som nunnan Maria samtidigt blev ett genombrott för sångfågeln Marika Krook.

Språngbräda och andningshål

Hon är ingalunda det enda exemplet på att det går att vandra vidare till professionell karriär från Raseborg. Västnylänningar som har haft Raseborg som en språngbräda är bl.a. skådespelarna Lasse Fagerström (Åbo Svenska Teater) och Sixten Stjernberg (Wasa Teater), musikern och producenten Niklas Rosström, samt inte minst dansaren och koreografen Kenneth Kvarnström. Speciellt i början 1970-talet var Raseborg något av en tummelplats för unga lovande skådespelare i inledningen av sin karriär, från den tiden förekommer i programbladen namn som Ylva Edlund, Lasse Hjelt, Marjorita Huldén, Svante Martin, Veronica Mattsson, Fred Negendanck, Roger Nikkanen, Pirkko Nurmi, Asko Sarkola, Johan Simberg, Sven Sid, Göran Sjöholm...

Raseborg har också fungerat som ett sorts andningshål för etablerade institutionsskådespelare som vill vidga sina vyer. Till dem som gärna och ofta har medverkat på Raseborgsscenen hör Christel Aminoff, Bo Andersson, Håkan Pörtfors, Ivar Rosenblad, Toni Regnér, Ingrid Söderblom-Gurowitsch och Gustav Wiklund. Andra "special guest stars" har varit bl.a. Stig Fransman, Martin Kurtén, Lilli Sukula-Lindblom, Sixten Lundberg och Kent Sjöman.

Största delen av de medverkande har i alla fall varit glada amatörer. Genom åren har uppskattningsvis drygt tusen amatörskådespelare stått på Raseborgsscenen, och det är ingen överdrift att påstå att det är tack vare amatörernas brinnande teaterkärlek som Raseborgs Festspel har kunnat bestå. Ett särdrag för Raseborgsensemblerna är annars att de i sig inte är särskilt beständiga, så gott som varje år är majoriteten av de medverkande nya. Det här ska inte tolkas som tecken på att andan är dålig, snarare så att säsongerna är så pass tunga och krävande att bara ett litet fåtal år efter år kan offra hela sin fritid, och lite till, på teatern.

Att räkna upp alla trogna amatörer låter sig inte göras här, men det är omöjligt att förbigå Börje "Sjutte" Björklund från Svartå, som med sina över tjugo säsonger på Raseborg nog är i särklass. Till traditionen på Raseborg hör också att någon medlem av teaterfamiljen Lindholm på Backers, Antby alltid ska vara med på scenen; Hilding och Thelma Lindholm var med från starten, senare har deras barn och barnbarn tagit vid. I början var inslaget av yrkesskådespelare stort, i dag förekommer de mer sporadiskt. Orsaken är bara delvis ekonomiskt betingad, mera väsentligt är att nivån på amatörernas kunnande har vuxit enormt med åren. Alltid har inte heller förhållandet mellan proffs och amatörer varit det bästa, men för det mesta har det handlat om ett ömsesidigt och fruktbart utbyte.

Frågan är om inte festspelens största betydelse för bygden skall sökas just här; i den tillfredsställelse och kulturella mognad som det inneburit för närmare tusen "vanliga" västnylänningar som fått vara stjärnor för en stund på den stora Raseborgsscenen. Jag föreställer mig också att Raseborgs Festspel haft någon inverkan på självkänslan i Västnyland, men tydligen inte tillräckligt för att förbättra det politiska samarbetsklimatet i landsändan. Som sådant är ju Raseborgs Festspel dock ett utmärkt exempel på att det går att samarbeta över kommungränserna också i Västnyland.

Mycket mer än teater

Raseborgs Festspel har fötts ur kärleken till teatern, och fortfarande är det detta som är drivkraften för Svenskfinlands största sommarfestival. Med åren har i alla fall kulturutbudet vid Raseborg breddats med besked, och Raseborgs Festspel är därför i dag mycket mer än teater. Snappertunadagens fornmarknad blev ett årligen återkommande inslag från 1981. Kort därefter inleddes traditionen med familjefest på midsommaraftonen, först med VNUR som tillskyndare, från 1984 med lokala Snappertunaföreningar som arrangörer.

Också musiken har kommit med i bilden, i takt med att Museiverket har gått med på att ställa själva borgruinen till kulturens förfogande. I mitten på 1980-talet gjorde VNUR ett första försök att bjuda på konserter med tidstypisk musik inne i själva borgruinen. Den s.k. Raseborgsrenässansen var kvalitativt högtstående, men blev under två sommarsäsonger ekonomiskt mycket kostsam. Slutet på 1980-talet förde med sig jättekonserter, som ordnades på teaterscenen av Steve Sjöholm och Nordisk gitarrfestival i samarbete med VNUR. Den uppmärksammade starten skedde 1987 med supergitarristerna John McLaughlin och Paco de Lucia, och följande år trängde sig drygt 3.000 personer för att höra José Feliciano. Från 1990 flyttade jättekonserterna in till Stallörsparken i centrum av Ekenäs. Musikutbudet har i stället återgått till borgruinen och till det lilla formatet; 1994 initierade sångerskan och skådespelerskan Annika Hultman den intima konsertserien Efter stormen som genast togs mycket väl emot. Konsertserien bytte namn till Nocturne 1995 och har som mål att årligen bjuda på 4-6 högklassiga men lättsmälta musikstunder i sommarkvällen. Bland gästerna hittills kan noteras bl.a. Ami Aspelund, Birgitta Ulfsson, Göran Fristorp, Maria Kalaniemi och Marianne Maans, Johanna Almark och Kaarle Mannila, samt Kungsvägens kör.

Ännu ett större evenemang bör nämnas i detta sammanhang. Åren 1989-90 ordnas de första medeltida tornerspelen i modern tid i Finland, givetvis vid Raseborg. Som arrangör stod VNUR tillsammans med brittiska Val Winship's Jousting Tournament. På grund av en schism mellan VNUR och Museiverket var det in till sista stund oklart om torneringarna skulle kunna genomföras på slottsängen, men till slut förlöpte allt väl, ängen höll för påfrestningarna, och över 10.000 åskådare bokfördes.

Så sent som i fjol kunde den första egentliga teaterföreställningen ges inne i borgen - Teater Sagohuset i Lund, Sverige, gästspelade lämpligt till Kalmarunionens 600-årsjubileum med krönikespelet Drottning Margareta I.

Framtiden för festspelen

Raseborgs Festspel lockar i regel 15-25.000 besökare per år, vilket gör det till Svenskfinlands största kulturfestival, och ett betydande regionalt turistmål. Ungefär lika många besöker årligen borgruinen. Den perenna festspelsbuketten består i detta nu av Raseborgs sommarteater (arr. VNUR), Midsommarfest på slottsängen (arr. Hembygdens Vänner i Snappertuna, Skärgårdens Vänner i Snappertuna och Snappertuna FBK), konsertserien Nocturne (arr. VNUR och Ekenäs stads kulturdirektion), och Snappertunadagens fornmarknad (arr. Snappertunadagen som består av ca 15 föreningar i Snappertuna). Ur fornmarknaden föddes 1996, med anledning av Ekenäs stads 450-årsjubileum, Raseborgs gästabud som bjöd på medeltida underhållning och mat. Något gästabud blir det inte i år, men gästabudet återkommer säkerligen i någon form inom en nära framtid, så pass intensivt är intresset för medeltiden just nu. Det syns bl.a. på att medeltidsläger har hållits vid Raseborg varje sommar sedan 1995, och på att Västnyland på senhösten i fjol fick en egen medeltidsförening, Raseborgs medeltida sällskap RAMS.

Den nyaste plantan i festspelsfloran är etnokulturfestivalen Faces, som slår ut i full blom 7-9 augusti i år. Bakom landets första mångkulturella festival, som speciellt ska lyfta fram alla invandrarkulturer i Finland, står föreningen Etnokult med Västnyländsk invandrartjänst och VNUR som främsta tillskyndare. Faces blir med största sannolikhet ett bestående inslag i sommaren på Raseborg.

Intresset för Raseborg som skådeplats för både kulturella och rent kommersiella strävanden tycks bara öka, och detta ställer ideella arrangörer som VNUR och Hembygdens Vänner i Snappertuna, markägaren Museiverket, traditionsföreningen Raseborgs Gille och värdkommunen Ekenäs stad inför stora utmaningar i en nära framtid. Det är dels angelägna konkreta frågor som vägunderhåll och vattenförsörjning som pockar på bestående lösningar, men också hela borgområdets utnyttjande och utveckling på längre sikt vore värt en ingående diskussion.

1995 inleddes ett frivilligt arrangörssamarbete, som bl.a. går ut på att VNUR lånar ut namnet Raseborgs Festspel att användas som gemensam marknadsföringsrubrik för alla sommarevenemang vid Raseborg. Om intresse finns är det möjligt att samarbetet blir fastare förankrat, och att en särskild festspelsorganisation grundas. Inom Västnyländska Ungdomsringen har man igen länge funderat på om också sommarteatern borde organiseras i en självständig förening. Den tanken vilar just nu i avvaktan på att se hur ett annat regionalt kulturprojekt utvecklas. Det västnyländska kulturhuset TryckeriTeatern i Karis, som tack vare fördomsfritt samarbete mellan VNUR och Västra Nylands folkhögskolas nystartade teaterlinje fick en flygande start på senhösten 1995, är intimt hopkopplat med Raseborgs Festspel; de facto kunde man beskriva TryckeriTeatern som en förlängning av festspelen. Den som så önskar må gärna kalla det Raseborgs vinterteater.

TryckeriTeatern förminskar i alla fall inte Raseborgs Festspels eller Raseborgs Sommarteaters betydelse. Tvärtom har jag en känsla att det blir allt viktigare med stora finlandssvenska kulturella satsningar och manifestationer i framtiden, om inte för annat så för vår egen självhävdelses skull, och för att någon i Helsingfors och någon i Bryssel ska märka att finlandssvenskheten finns och lever och mår väl i Västnyland.

Jan Lindroos
(Ur Västnyländsk årsbok 1996)